Z E L E C T A

Sädär då var det nytt år. Inga löften avlagda och kvällen var relativt lugn igår.  Alla var på glatt humör och heller inga större missöden att rapportera.
Nyårsaftonskvällen spenderade vi ihop med några vänner. Det bjöds på Planka och till efterrätt blev det hemmagjord hemmagjord glass med smak av vit choklad och apelsin ihop med fikon och clementiner.

När alla barnen hade somnat blev det bad i tunnan. Riktigt skönt måste jag tillägga. Mycket snö, stjärnklart och -18 grader i luften och det ihop med 40 gradigt vatten. Jag hade kunnat sitta i hela natten :)

 

Idag känner jag mig riktigt redig. Först tog min mor och jag en promenad på 8km med hennes ena hund, Evita och en hund som jag passar nu i oktober, Dixie. Efter det tog jag mammas andra hund, Zeline på en kortare tur på 3km. Detta blev sammanlagt nästan 15000steg!!! Jag har ju som sagt lite att ta av efter denna härliga graviditet. Så nu är det dags att börja göra något åt det. Och det passar ju ypperligt att börja, nu när jag är hundvakt.

 

Det är ju helt galet vad fort tiden går. Igår tog Grodan redan sitt Tredje Förskole-foto. Åh så sött det blev sen då. Världens goaste tjej!!!

 

Jag älskar verkligen mitt liv som tvåbarnförälder. Jag är så lycklig.

Nej nu är det verkligen dags för mig att uppdatera den här sidan. Jag har levt i min lilla bubbla av lyckorus i två och en halv vecka nu. Lillebror kom till oss 090914 efter en lång, utdragen och jobbig förlossning.

Söndagen den 13 gick jag och la mig i sängen vid 22. Väldigt deprimerad över att fortfarande inget hade hänt. Jag hade tid för överburenhetskontroll på måndag 09.30. När jag precis hade slumrat till hörde eller kände jag någon underlig knäpp knäpp nere ifråm bäckenet. Jag vaknade till och undrade vad det var och strax därpå började värkarna. (22.45) De kom regelbundet ganska omgående. Gick ner och försökte få liv i min sambo, som somnat på soffan, utan resultat. Satte mig och klockade värkarna på datorn en stund och insåg att shit va fan de kommer ju var tredje/varannan minut. Ringde in till förlossningen. Hon tyckte jag skulle avgöra själv, eftersom jag omföderska, när det var dags att rulla mot sjukhuset. Tillslut lyckades jag få liv i min sååå trötta sambo, samt ring hit min mor som skulle vara barnvakt för Grodan.
01.30 skrevs jag in på förlossningen. Öppen 3 cm och 2cm kvar på tappen. Då hade värkarna blivit oregelbundna, men det beslutades att vi fick stanna kvar ändå, eftersom jag var så långt gången (41+6) och skulle vara tillbaka på kontroll på morgonen. Värkarna fortsatte och blev tätare och började göra betydligt ondare igen.
04.10 Fortfarande öppen 3 cm och 1,5 cm kvar av tappen. Började känna mig sjukt trött. Fick värktablett för att kunna sova en stund. Sov emellan värkarna fram till 07.10. Fortfarande öppen bara 3cm. Kom upp ur sängen. Fick promenerat runt på sjukhuset och värkarna kändes riktigt ordentligt.
09.40 tog de hål på hinnorna och värkarna blev ännu kraftigare. Nu började det bli riktigt outhärdligt och det var 2-3min mellan starten på varje värk. Två timmar efter att hinnorna togs, var det öppet 5-6cm. 13.25 stod jag fortfarande på samma ställe. Då sattes det där j-a värkstimulerande droppet. Jag hade bett om att få slippa det, men efter tretton timmar med värkar sa jag inte emot så mycket.

Efter det började det riktiga helvetet. Jag tappade kontollen totalt. Efter 5 timmar med dropp, fortfarande öppen 5-6cm, ett misslyckande av spinalsätting, då narkosläkaren fick släppa allt och springa ut på helikopterplattan, en mardrömsupplevelse då PCB sattes, krystvärkar som inte gick att stoppa, jag bad om att få bli dödad ett flertal gånger, kom tillslut en ny narkosläkare och fick satt Spinal. Det var det bästa jag varit med om i hela mitt liv. Att en bedövning kan lindra smärtan och självmordstankarna så. Efter det började det hända grejer. Jag fick slappnat av och andats lite mellan smärtan.
Barnmorskan gick på sin behövliga lunch och sa till mig att ringa om något hände. De hann väl knappt ut ur rummet innan jag kände hur det började trycka på. Med maten nästan i mungiporna kom de springande tillbaka.
Klockan 18.27 (20 timmar från första värk) föddes en pojke, efter halvtimmes krystande. 4630g och 55cm lång.
Mamma och Pappa i tårar... Han var så perfekt, vår efterlängtade Miliam.



Lustgas var min räddning, min bästa vän.


BB-dagen efter


Stoltaste storasystern i världen. Första mötet.





Hemrese-dagen


Klar för hemfärd. Väntar på pappa och syster.


Efterord:
Så här i efterhand, snart 3 veckor efter förlossningen, med facit i hand kan jag vara lite glad att det tog så lång tid, eftersom jag slapp nålen och tråden efteråt. Klarade mig helt från bristningar, trots hans storlek... :) Jag var jag på benen och mådde riktigt bra väldigt fort efteråt.
Och eftervärkar vad är det. Det sägs göra skitont med andra barnet, men har inte kännt något. Så det kanske finns en Gud någonstans... som fördelar rättvisan.

Gud vilken dag. Önskar bara den var över så jag kunde starta på ny kula imorgon, med ny energi.
Måste bara hur mycket jag uppskattar min sambo. Han är verkligen en ängel som står ut med en så otrevlig och grinig tjej, som jag varit i dag. Han är underbar.
Gjorde ett tappert försök att göra ngt kul ihop med familjen: Baka bullar. (Och då ska jag nämna att jag bakar aldrig bullar annars, det var första gången här)
Det gick la sådär.
Mitt i allt kladd insåg jag, Shit vi måste äta middag. Så supermamman slängde ihop pannbiff och pasta ihop om att hinna äta innan degen jäst klart. Kaos. Kaos. Kaos. Då kom jag på. Klockan är 18.00. Lipstick Jungel börjar nu. Jag hade ju väntat såååå på detta. Det var deg och kladd överallt, middag upp i detta och samtidigt som klockan slog 18.00. Detta ihop med mina gravidhormoner som inte alls var på humör... Ja ni kanske kan sätta er in i situationen... Kan ju bara nämna att första plåten med bullar, åkte in utan ägg pch pärlsocker. Hade inte min sambo varit där, hade jag brutit ihop. Jag insåg, att den där supermamman finns nog inte i mig ;)

Nu när Grodan somnar, ska vi koppla av framför Män som hatar kvinnor, äntligen...

Grodans första dag på gymnastiken. Hon är ju född som akrobat utan några som helst hämningar när det gäller klättring, smidighet och höjder. Och det verkade passa henne som handen i handsken... Hon ÄLSKADE det.

Idag har varit en tung dag. Efter en hel kväll med värkar, genom fotboll och idol, vaknade jag under natten att allt avtagit.  Värkarna var iof inte helt regelbundna och med ca 10 minuters intervall, men någonstans inom mig hoppades jag så intesivt att det skulle starta, att hela jag rasade ihop imorse. Inget var roligt längre.
Jag åkte och lämnade Grodan på dagis, sen åkte jag hem, drog täcket upp till hakan och startade en halvbra dramafilm, Om Sara. Där låg jag till det var dags att rycka upp sig och åka till dagis igen för hämtning.

Väl hemma igen fick jag suttit två telefonsamtal med två av mina"Tjejer". Så nu känns livet på topp igen. I kategorin "Tjejer" ingår några tjejer som jag delar mitt liv med, in i minsta känsla och tanke. Man kan alltid bolla med dem, och samtidigt veta att det alltid stannar där. Det som sägs mellan oss, stannar mellan oss. Och vad skulle jag gjort utan dem, och sina individuella personligheter.

Nu skulle ni sett mig. Springer runt halvnaken med stora magen i vädret, TENS- apparaten klistrad på ryggen och lyssnar på riktigt goa låtar på 90-talet, som Corona, Shaggy, Dr Alban. Springer upp och ner för trapporna, varvat med plockande av leksaker, dammsugning och tvättning. Och emallanåt sköljer jag ner flåset med lite Hallonblads-te.
Nej nu är det dags för en tur ner i källaren och hämta nästa maskin. Det blir ju inga barn födda på den här datastolen ;)

PS.
Är rätt trött på den här magen, så i hopp om att starta det, ställde jag mig och hoppade i köket i morse när jag stod och kokade grötet (såg nog väldigt kul ut).
För jag frågade min dotter på 3 om hon ville komma och hoppa ihop med mig, då tittar hon på mig med stora ögon och säger:
- Nej, jag kan inte hoppa såå...

Undrar vad hon menade med det? :P

Inget i natt heller. Typiskt. För datumet är ju rätt coolt ;)
Ska till Barnmorskan idag. Får de vad hon säger. Ska få tid av henne till överburenhetskontroll.
Än så länge är ju klockan bara 06.15 så det är ju några timmar kvar av dagen...

Dags att väcka en vääääldigt trött man...

Jag blev så sjuuuukt besviken igår. Här går man och väntar en hel vecka på det absolut bästa programmet just nu, Lipstick Jungle. Och när jag slår över till trean klockan nio, ser jag att det inte går någon Lipstick Jungel, utan en j-a mongo-film istället. Grrrr va arg jag blev... hela kvällen blev förstörd, så jag somnade på soffan istället.

Jag har världens bästa sambo. Idag när han kom hem, tog han dammsugaren och städade hela entrévåningen. Gud va skönt det kändes. Och efter middagen hängde han upp tvätten och sa då till mig att lägga mig i ett bad.
Så nu så här en trekvart senare nybadad och med fönat hår, sitter jag lugnt vid datorn när han är i affären och handlar. Han vet hur han ska göra mig glad, och det är jag verkligen.

Grodan har talang. Hade lite målarstund på altanen hos Grodans mormor igår:)

Jag lovar mig själv att aldrig mer bli fet (med undantag för graviditet). Fy sjutton va man mår dåligt av att väga för mycket. Man orkar inte alls vad man borde. Trött och grinig bli man fort. Kläder passar inte och sitter aldrig snyggt. Och allt detta går ju ut över alla andra i omgivningen.

Just nu är jag nog gott trött på mig själv. Har varit ute med mamma och vovvarna på en 2km runda, och jag trodde nästan jag skulle dö. Nu kanske mycket beror på allt extra blod man har i kroppen, alla sammandragningar och den där välkända känslan av en basketboll mellan benen. Men phuu vad jobbigt det var. Så nu är det dags att bli smal igen, så man kan komma i jeansen igen och gå 6km-rundan i högt tempo utan att nästan dö :)

Mig, December 2008

(I början av graviditeten)