15000 steg
Idag känner jag mig riktigt redig. Först tog min mor och jag en promenad på 8km med hennes ena hund, Evita och en hund som jag passar nu i oktober, Dixie. Efter det tog jag mammas andra hund, Zeline på en kortare tur på 3km. Detta blev sammanlagt nästan 15000steg!!! Jag har ju som sagt lite att ta av efter denna härliga graviditet. Så nu är det dags att börja göra något åt det. Och det passar ju ypperligt att börja, nu när jag är hundvakt.
Det är ju helt galet vad fort tiden går. Igår tog Grodan redan sitt Tredje Förskole-foto. Åh så sött det blev sen då. Världens goaste tjej!!!
Citat: Äkta vänner...
Äkta vänner är som ädelstenar
värdefulla men sällsynta;
falska vänner är som höstens löv
granna men blåser bort med första vinddrag.
Stolt Groda
Jag älskar verkligen mitt liv som tvåbarnförälder. Jag är så lycklig.
Förlossningen
Nej nu är det verkligen dags för mig att uppdatera den här sidan. Jag har levt i min lilla bubbla av lyckorus i två och en halv vecka nu. Lillebror kom till oss 090914 efter en lång, utdragen och jobbig förlossning.
Söndagen den 13 gick jag och la mig i sängen vid 22. Väldigt deprimerad över att fortfarande inget hade hänt. Jag hade tid för överburenhetskontroll på måndag 09.30. När jag precis hade slumrat till hörde eller kände jag någon underlig knäpp knäpp nere ifråm bäckenet. Jag vaknade till och undrade vad det var och strax därpå började värkarna. (22.45) De kom regelbundet ganska omgående. Gick ner och försökte få liv i min sambo, som somnat på soffan, utan resultat. Satte mig och klockade värkarna på datorn en stund och insåg att shit va fan de kommer ju var tredje/varannan minut. Ringde in till förlossningen. Hon tyckte jag skulle avgöra själv, eftersom jag omföderska, när det var dags att rulla mot sjukhuset. Tillslut lyckades jag få liv i min sååå trötta sambo, samt ring hit min mor som skulle vara barnvakt för Grodan.
01.30 skrevs jag in på förlossningen. Öppen 3 cm och 2cm kvar på tappen. Då hade värkarna blivit oregelbundna, men det beslutades att vi fick stanna kvar ändå, eftersom jag var så långt gången (41+6) och skulle vara tillbaka på kontroll på morgonen. Värkarna fortsatte och blev tätare och började göra betydligt ondare igen.
04.10 Fortfarande öppen 3 cm och 1,5 cm kvar av tappen. Började känna mig sjukt trött. Fick värktablett för att kunna sova en stund. Sov emellan värkarna fram till 07.10. Fortfarande öppen bara 3cm. Kom upp ur sängen. Fick promenerat runt på sjukhuset och värkarna kändes riktigt ordentligt.
09.40 tog de hål på hinnorna och värkarna blev ännu kraftigare. Nu började det bli riktigt outhärdligt och det var 2-3min mellan starten på varje värk. Två timmar efter att hinnorna togs, var det öppet 5-6cm. 13.25 stod jag fortfarande på samma ställe. Då sattes det där j-a värkstimulerande droppet. Jag hade bett om att få slippa det, men efter tretton timmar med värkar sa jag inte emot så mycket.
Efter det började det riktiga helvetet. Jag tappade kontollen totalt. Efter 5 timmar med dropp, fortfarande öppen 5-6cm, ett misslyckande av spinalsätting, då narkosläkaren fick släppa allt och springa ut på helikopterplattan, en mardrömsupplevelse då PCB sattes, krystvärkar som inte gick att stoppa, jag bad om att få bli dödad ett flertal gånger, kom tillslut en ny narkosläkare och fick satt Spinal. Det var det bästa jag varit med om i hela mitt liv. Att en bedövning kan lindra smärtan och självmordstankarna så. Efter det började det hända grejer. Jag fick slappnat av och andats lite mellan smärtan.
Barnmorskan gick på sin behövliga lunch och sa till mig att ringa om något hände. De hann väl knappt ut ur rummet innan jag kände hur det började trycka på. Med maten nästan i mungiporna kom de springande tillbaka.
Klockan 18.27 (20 timmar från första värk) föddes en pojke, efter halvtimmes krystande. 4630g och 55cm lång.
Mamma och Pappa i tårar... Han var så perfekt, vår efterlängtade Miliam.
Lustgas var min räddning, min bästa vän.
BB-dagen efter
Stoltaste storasystern i världen. Första mötet.
Hemrese-dagen
Klar för hemfärd. Väntar på pappa och syster.
Efterord:
Så här i efterhand, snart 3 veckor efter förlossningen, med facit i hand kan jag vara lite glad att det tog så lång tid, eftersom jag slapp nålen och tråden efteråt. Klarade mig helt från bristningar, trots hans storlek... :) Jag var jag på benen och mådde riktigt bra väldigt fort efteråt.
Och eftervärkar vad är det. Det sägs göra skitont med andra barnet, men har inte kännt något. Så det kanske finns en Gud någonstans... som fördelar rättvisan.
Söndagen den 13 gick jag och la mig i sängen vid 22. Väldigt deprimerad över att fortfarande inget hade hänt. Jag hade tid för överburenhetskontroll på måndag 09.30. När jag precis hade slumrat till hörde eller kände jag någon underlig knäpp knäpp nere ifråm bäckenet. Jag vaknade till och undrade vad det var och strax därpå började värkarna. (22.45) De kom regelbundet ganska omgående. Gick ner och försökte få liv i min sambo, som somnat på soffan, utan resultat. Satte mig och klockade värkarna på datorn en stund och insåg att shit va fan de kommer ju var tredje/varannan minut. Ringde in till förlossningen. Hon tyckte jag skulle avgöra själv, eftersom jag omföderska, när det var dags att rulla mot sjukhuset. Tillslut lyckades jag få liv i min sååå trötta sambo, samt ring hit min mor som skulle vara barnvakt för Grodan.
01.30 skrevs jag in på förlossningen. Öppen 3 cm och 2cm kvar på tappen. Då hade värkarna blivit oregelbundna, men det beslutades att vi fick stanna kvar ändå, eftersom jag var så långt gången (41+6) och skulle vara tillbaka på kontroll på morgonen. Värkarna fortsatte och blev tätare och började göra betydligt ondare igen.
04.10 Fortfarande öppen 3 cm och 1,5 cm kvar av tappen. Började känna mig sjukt trött. Fick värktablett för att kunna sova en stund. Sov emellan värkarna fram till 07.10. Fortfarande öppen bara 3cm. Kom upp ur sängen. Fick promenerat runt på sjukhuset och värkarna kändes riktigt ordentligt.
09.40 tog de hål på hinnorna och värkarna blev ännu kraftigare. Nu började det bli riktigt outhärdligt och det var 2-3min mellan starten på varje värk. Två timmar efter att hinnorna togs, var det öppet 5-6cm. 13.25 stod jag fortfarande på samma ställe. Då sattes det där j-a värkstimulerande droppet. Jag hade bett om att få slippa det, men efter tretton timmar med värkar sa jag inte emot så mycket.
Efter det började det riktiga helvetet. Jag tappade kontollen totalt. Efter 5 timmar med dropp, fortfarande öppen 5-6cm, ett misslyckande av spinalsätting, då narkosläkaren fick släppa allt och springa ut på helikopterplattan, en mardrömsupplevelse då PCB sattes, krystvärkar som inte gick att stoppa, jag bad om att få bli dödad ett flertal gånger, kom tillslut en ny narkosläkare och fick satt Spinal. Det var det bästa jag varit med om i hela mitt liv. Att en bedövning kan lindra smärtan och självmordstankarna så. Efter det började det hända grejer. Jag fick slappnat av och andats lite mellan smärtan.
Barnmorskan gick på sin behövliga lunch och sa till mig att ringa om något hände. De hann väl knappt ut ur rummet innan jag kände hur det började trycka på. Med maten nästan i mungiporna kom de springande tillbaka.
Klockan 18.27 (20 timmar från första värk) föddes en pojke, efter halvtimmes krystande. 4630g och 55cm lång.
Mamma och Pappa i tårar... Han var så perfekt, vår efterlängtade Miliam.
Lustgas var min räddning, min bästa vän.
BB-dagen efter
Stoltaste storasystern i världen. Första mötet.
Hemrese-dagen
Klar för hemfärd. Väntar på pappa och syster.
Efterord:
Så här i efterhand, snart 3 veckor efter förlossningen, med facit i hand kan jag vara lite glad att det tog så lång tid, eftersom jag slapp nålen och tråden efteråt. Klarade mig helt från bristningar, trots hans storlek... :) Jag var jag på benen och mådde riktigt bra väldigt fort efteråt.
Och eftervärkar vad är det. Det sägs göra skitont med andra barnet, men har inte kännt något. Så det kanske finns en Gud någonstans... som fördelar rättvisan.
