Nyårsafton 2009. Välkommen 2010!!!
SNART ÄR DET
God morgon alla morgonpigga.
Fick en känsla av att det kanske var dags att uppdatera min blogg. Här har varit skrivtorka.
Livet har flytit på som vanligt. Plutten växer så det knakar och Grodan är världens underbaraste storasyster.
Sista dagen på året. Ja då blir man väckt 4 gånger under natten för att en liten herre vill ha mat, sen är det bara att gå upp klockan 6. Så just nu ser 12-slaget väldigt sent ut för mig. Lär ju somna innan efterrätten serverats.
Ikväll ska vi till pluttens Faddrar och äta gott, dricka gott (för de som kan) och bada tunna. Tunnan känns väl så där att kliva i när det är -16 grader ute. Får bli mössa på huvudet :P
2000-talet har gått galet fort. Känns som det var ett par år sen jag stod i Lerum och alla väntade förundrat på om världen skulle stanna när det slog över till 00.00 år 2000.
De här 10 åren har gett mig många minnen, både bra, overkliga och hemska minnen, som tillsammans format mig till den jag är idag.
Många minnen finns där, men får stanna inom mig, ihop med det/den eller dem som jag upplevt minnet med.
(Skriv gärna in något minne som vi har gemensamt, under kommentarer.)
Tack alla ni som funnits vid min sida under dessa åren.
Älskar er.
God morgon alla morgonpigga.
Fick en känsla av att det kanske var dags att uppdatera min blogg. Här har varit skrivtorka.
Livet har flytit på som vanligt. Plutten växer så det knakar och Grodan är världens underbaraste storasyster.
Sista dagen på året. Ja då blir man väckt 4 gånger under natten för att en liten herre vill ha mat, sen är det bara att gå upp klockan 6. Så just nu ser 12-slaget väldigt sent ut för mig. Lär ju somna innan efterrätten serverats.
Ikväll ska vi till pluttens Faddrar och äta gott, dricka gott (för de som kan) och bada tunna. Tunnan känns väl så där att kliva i när det är -16 grader ute. Får bli mössa på huvudet :P
2000-talet har gått galet fort. Känns som det var ett par år sen jag stod i Lerum och alla väntade förundrat på om världen skulle stanna när det slog över till 00.00 år 2000.
De här 10 åren har gett mig många minnen, både bra, overkliga och hemska minnen, som tillsammans format mig till den jag är idag.
Många minnen finns där, men får stanna inom mig, ihop med det/den eller dem som jag upplevt minnet med.
(Skriv gärna in något minne som vi har gemensamt, under kommentarer.)
Tack alla ni som funnits vid min sida under dessa åren.
Älskar er.
Förlossningen
Nej nu är det verkligen dags för mig att uppdatera den här sidan. Jag har levt i min lilla bubbla av lyckorus i två och en halv vecka nu. Lillebror kom till oss 090914 efter en lång, utdragen och jobbig förlossning.
Söndagen den 13 gick jag och la mig i sängen vid 22. Väldigt deprimerad över att fortfarande inget hade hänt. Jag hade tid för överburenhetskontroll på måndag 09.30. När jag precis hade slumrat till hörde eller kände jag någon underlig knäpp knäpp nere ifråm bäckenet. Jag vaknade till och undrade vad det var och strax därpå började värkarna. (22.45) De kom regelbundet ganska omgående. Gick ner och försökte få liv i min sambo, som somnat på soffan, utan resultat. Satte mig och klockade värkarna på datorn en stund och insåg att shit va fan de kommer ju var tredje/varannan minut. Ringde in till förlossningen. Hon tyckte jag skulle avgöra själv, eftersom jag omföderska, när det var dags att rulla mot sjukhuset. Tillslut lyckades jag få liv i min sååå trötta sambo, samt ring hit min mor som skulle vara barnvakt för Grodan.
01.30 skrevs jag in på förlossningen. Öppen 3 cm och 2cm kvar på tappen. Då hade värkarna blivit oregelbundna, men det beslutades att vi fick stanna kvar ändå, eftersom jag var så långt gången (41+6) och skulle vara tillbaka på kontroll på morgonen. Värkarna fortsatte och blev tätare och började göra betydligt ondare igen.
04.10 Fortfarande öppen 3 cm och 1,5 cm kvar av tappen. Började känna mig sjukt trött. Fick värktablett för att kunna sova en stund. Sov emellan värkarna fram till 07.10. Fortfarande öppen bara 3cm. Kom upp ur sängen. Fick promenerat runt på sjukhuset och värkarna kändes riktigt ordentligt.
09.40 tog de hål på hinnorna och värkarna blev ännu kraftigare. Nu började det bli riktigt outhärdligt och det var 2-3min mellan starten på varje värk. Två timmar efter att hinnorna togs, var det öppet 5-6cm. 13.25 stod jag fortfarande på samma ställe. Då sattes det där j-a värkstimulerande droppet. Jag hade bett om att få slippa det, men efter tretton timmar med värkar sa jag inte emot så mycket.
Efter det började det riktiga helvetet. Jag tappade kontollen totalt. Efter 5 timmar med dropp, fortfarande öppen 5-6cm, ett misslyckande av spinalsätting, då narkosläkaren fick släppa allt och springa ut på helikopterplattan, en mardrömsupplevelse då PCB sattes, krystvärkar som inte gick att stoppa, jag bad om att få bli dödad ett flertal gånger, kom tillslut en ny narkosläkare och fick satt Spinal. Det var det bästa jag varit med om i hela mitt liv. Att en bedövning kan lindra smärtan och självmordstankarna så. Efter det började det hända grejer. Jag fick slappnat av och andats lite mellan smärtan.
Barnmorskan gick på sin behövliga lunch och sa till mig att ringa om något hände. De hann väl knappt ut ur rummet innan jag kände hur det började trycka på. Med maten nästan i mungiporna kom de springande tillbaka.
Klockan 18.27 (20 timmar från första värk) föddes en pojke, efter halvtimmes krystande. 4630g och 55cm lång.
Mamma och Pappa i tårar... Han var så perfekt, vår efterlängtade Miliam.
Lustgas var min räddning, min bästa vän.
BB-dagen efter
Stoltaste storasystern i världen. Första mötet.
Hemrese-dagen
Klar för hemfärd. Väntar på pappa och syster.
Efterord:
Så här i efterhand, snart 3 veckor efter förlossningen, med facit i hand kan jag vara lite glad att det tog så lång tid, eftersom jag slapp nålen och tråden efteråt. Klarade mig helt från bristningar, trots hans storlek... :) Jag var jag på benen och mådde riktigt bra väldigt fort efteråt.
Och eftervärkar vad är det. Det sägs göra skitont med andra barnet, men har inte kännt något. Så det kanske finns en Gud någonstans... som fördelar rättvisan.
Söndagen den 13 gick jag och la mig i sängen vid 22. Väldigt deprimerad över att fortfarande inget hade hänt. Jag hade tid för överburenhetskontroll på måndag 09.30. När jag precis hade slumrat till hörde eller kände jag någon underlig knäpp knäpp nere ifråm bäckenet. Jag vaknade till och undrade vad det var och strax därpå började värkarna. (22.45) De kom regelbundet ganska omgående. Gick ner och försökte få liv i min sambo, som somnat på soffan, utan resultat. Satte mig och klockade värkarna på datorn en stund och insåg att shit va fan de kommer ju var tredje/varannan minut. Ringde in till förlossningen. Hon tyckte jag skulle avgöra själv, eftersom jag omföderska, när det var dags att rulla mot sjukhuset. Tillslut lyckades jag få liv i min sååå trötta sambo, samt ring hit min mor som skulle vara barnvakt för Grodan.
01.30 skrevs jag in på förlossningen. Öppen 3 cm och 2cm kvar på tappen. Då hade värkarna blivit oregelbundna, men det beslutades att vi fick stanna kvar ändå, eftersom jag var så långt gången (41+6) och skulle vara tillbaka på kontroll på morgonen. Värkarna fortsatte och blev tätare och började göra betydligt ondare igen.
04.10 Fortfarande öppen 3 cm och 1,5 cm kvar av tappen. Började känna mig sjukt trött. Fick värktablett för att kunna sova en stund. Sov emellan värkarna fram till 07.10. Fortfarande öppen bara 3cm. Kom upp ur sängen. Fick promenerat runt på sjukhuset och värkarna kändes riktigt ordentligt.
09.40 tog de hål på hinnorna och värkarna blev ännu kraftigare. Nu började det bli riktigt outhärdligt och det var 2-3min mellan starten på varje värk. Två timmar efter att hinnorna togs, var det öppet 5-6cm. 13.25 stod jag fortfarande på samma ställe. Då sattes det där j-a värkstimulerande droppet. Jag hade bett om att få slippa det, men efter tretton timmar med värkar sa jag inte emot så mycket.
Efter det började det riktiga helvetet. Jag tappade kontollen totalt. Efter 5 timmar med dropp, fortfarande öppen 5-6cm, ett misslyckande av spinalsätting, då narkosläkaren fick släppa allt och springa ut på helikopterplattan, en mardrömsupplevelse då PCB sattes, krystvärkar som inte gick att stoppa, jag bad om att få bli dödad ett flertal gånger, kom tillslut en ny narkosläkare och fick satt Spinal. Det var det bästa jag varit med om i hela mitt liv. Att en bedövning kan lindra smärtan och självmordstankarna så. Efter det började det hända grejer. Jag fick slappnat av och andats lite mellan smärtan.
Barnmorskan gick på sin behövliga lunch och sa till mig att ringa om något hände. De hann väl knappt ut ur rummet innan jag kände hur det började trycka på. Med maten nästan i mungiporna kom de springande tillbaka.
Klockan 18.27 (20 timmar från första värk) föddes en pojke, efter halvtimmes krystande. 4630g och 55cm lång.
Mamma och Pappa i tårar... Han var så perfekt, vår efterlängtade Miliam.
Lustgas var min räddning, min bästa vän.
BB-dagen efter
Stoltaste storasystern i världen. Första mötet.
Hemrese-dagen
Klar för hemfärd. Väntar på pappa och syster.
Efterord:
Så här i efterhand, snart 3 veckor efter förlossningen, med facit i hand kan jag vara lite glad att det tog så lång tid, eftersom jag slapp nålen och tråden efteråt. Klarade mig helt från bristningar, trots hans storlek... :) Jag var jag på benen och mådde riktigt bra väldigt fort efteråt.
Och eftervärkar vad är det. Det sägs göra skitont med andra barnet, men har inte kännt något. Så det kanske finns en Gud någonstans... som fördelar rättvisan.
Betydelsefullt
Jag har världens bästa sambo. Idag när han kom hem, tog han dammsugaren och städade hela entrévåningen. Gud va skönt det kändes. Och efter middagen hängde han upp tvätten och sa då till mig att lägga mig i ett bad.
Så nu så här en trekvart senare nybadad och med fönat hår, sitter jag lugnt vid datorn när han är i affären och handlar. Han vet hur han ska göra mig glad, och det är jag verkligen.
Så nu så här en trekvart senare nybadad och med fönat hår, sitter jag lugnt vid datorn när han är i affären och handlar. Han vet hur han ska göra mig glad, och det är jag verkligen.
Tack hjärtat. Älskar dig :)
En helt vanlig sensommardag i Björngläntan
Idag är en helt vanlig dag i vår Björnglänta. Här lyser solen, blåser det halvt storm och regnar i sidled om vartannat. Alltså en helt vanlig svensk sensommardag.
Här sitter jag och undrar varför det inte händer något. Fortfarande lika gravid som jag var igår. Jag får nog prova på den där flodhästdansen, som jag läste om. Kanske borde göra det innan de andra kommer hem. Den dansen ska nog både vara och förbli sencurerad.
Resten av familjen är iväg och handlar kräftor till ikväll. Tyvärr, måste jag säga eftersom det ser såååå himla gott ut, blir det kyckling till mig. Jag avskyr både smaken och konsistensen av allt va skaldjur heter. Tro mig, jag har försökt så många gånger, men det vänder sig lika fort varje gång jag provar. Jag har gett upp. Nu får jag och barnen sitta vid samma bord...
En helt vanlig morgon med mina hjärtan
Här sitter jag och undrar varför det inte händer något. Fortfarande lika gravid som jag var igår. Jag får nog prova på den där flodhästdansen, som jag läste om. Kanske borde göra det innan de andra kommer hem. Den dansen ska nog både vara och förbli sencurerad.
Resten av familjen är iväg och handlar kräftor till ikväll. Tyvärr, måste jag säga eftersom det ser såååå himla gott ut, blir det kyckling till mig. Jag avskyr både smaken och konsistensen av allt va skaldjur heter. Tro mig, jag har försökt så många gånger, men det vänder sig lika fort varje gång jag provar. Jag har gett upp. Nu får jag och barnen sitta vid samma bord...
En helt vanlig morgon med mina hjärtan
Grodan i båten.
Utflykt i mars-09
Grodan 3år- Min ögonsten
